Från förskolan till 6an var varje dag en plåga. Jag och min enda kompis var mobbade av i stort sett hela klassen. Vi blev tvugna att hålla oss i de avlägsna delarna av skolområdet på rasterna för att undvika de andra, eller så höll vi oss i närheten av rastvakterna. I klassrummet var vi de tysta som inte vågade säga ett ord. Sa jag något fel blev jag utskrattad och retad för det retsen av dagen. Gjorde jag något fel blev jag retad för det. Jag blev t.o.m retad för mitt stora intresse för hästar och ridning. 

Så redan från början i skolan har jag varit rädd för att göra fel, rädd för att stå inför hela klassen. Lågstadiet var jag och min kompis lite för unga för att kunna förstå vad det var vi blev utsatta för, men i fjärde klass började det gå upp för mig vad som hände och vad de gjorde mot oss. Jag grät varje kväll för jag ville inte gå till skolan, VILLE INTE. Varje morgon mådde jag dåligt och grät då också. Jag vågade inte längre ha på mig vad som helst, utan ansträngde mig för att ha vårdat hår, något nagellack på naglarna, jeans och snygga tröjor. Men det spelade ingen roll, det blev bara värre med tiden. Så fort mina föräldrar hade försökt prata med skolan, och skolan sen pratat med de som höll på, blev jag mobbad för att jag gick och skvallrade för mina föräldrar. Till slut slutade jag säga till, men jag fortsatte må dåligt över skolan. Varje dag var en kamp om överlevnad. Jag kunde aldrig se något slut. Jag gick hela dagarna med en "mask" som gjorde att det skulle se ut som att jag inte tog åt mig vad mobbarna gjorde, och som inte skulle visa någon hur jag kände. Ett tag funderade jag på att sluta rida, för att minska mobbningen, men insåg att det inte skulle hjälpa. 

Som tur var hade jag min kompis "Jojo", som var i samma situation som jag. (vi gick i samma klass). 

Men efter vad som kändes som en hel livstid var 6an slut, och högstadiet började. Det blev som en nystart, med ny skola, nya lärare och nya klasskompisar. Mobbningen upphörde i klassrummet. Men ute på rasterna fick jag fortfarande se upp. Jag kunde inte gå själv på skolan utan mina vänner ifall jag skulle möta de från min gamla klass.

I 8an slog de två tyska-klasserna ihop till en stor, och där började det igen med att jag inte vågade säga något i klassrummet. Min lärare förstod mig väldigt bra och tvingade mig aldrig till något. Samma var för min kompis, vi höll alltid ihop, stöttade varandra och hjälptes åt med läxorna då vi inte alltid kunde fokusera i klassummet. 

På högstadiet var mobbningen inget stort problem, förutom på tyskalektionerna då. Problemet för mig på högstadiet var att alla känslor jag hade dolt i låg och mellanstadiet "kom ifatt mig". Jag började må dåligt psykiskt, och i 8an blev betygspressen större, och en del tragiska saker hände i både 7an och 8an. Det brast för mig, jag kunde inte dölja något längre. Jag orkade inte kämpa emot. Nu orkade jag inte gå till skolan för jag mådde psykiskt dåligt. Det resulterade i att jag började slarva med maten, hoppade över frukosten, för att kunna sova längre, åt mindre på lunchen för att hinna plugga, och åt lite på kvällen för att kunna lägga mig snabbt. Till slut åt jag nästan ingenting, och var jämt deprimerad och hade ångest och kände mig stressad. Tack vare mina underbara vänner orkade jag kämpa mig igenom varje dag. Sommarlovet mellan 8an och 9an återhämtade jag mig ganska bra, började äta igen och blev "lugn" igen och började få ro psykiskt. Men efter sommarlovet dröjde det inte länge innan jag var tillbaka i den onda cirkeln. Samma sak igen, slarv med maten och jämt kände jag stress och riktig ångest. Hade ofta huvudvärk, och mådde allmänt dåligt. 

Jag lyckades ta mig igenom grundskolan, men allt som har hänt har satt sina spår djupt inom mig. Fortfarande har jag inte återhämtat mig efter allt som hänt. Jag får lätt ångest, får en del panikattacker, just nu i perioder har jag svårt att äta mycket, speciellt perioder med mycket stress. Jag är ofta nedstämd, deppig och vissa dagar känns det som om alla världens färger är borta. 

Jag är väldigt glad att jag höll fast vid ridningen i låg och mellanstadiet trots jag var retad för det. Idag är jag en stolt ryttare och kan gå var som helt ridklädd. 

Ni som orkat läsa igenom hela den här långa texten-tack! Jag är INTE ute efter uppmärksamhet med den här texten, utan jag vill bara att ni ska veta att man ska hålla fast vid sina drömmar och inte bry sig om vad andra tycker! <3

What doesn't kill you makes you stronger!! 

Jag fick en "kick" att testa göra kladdkaka i mikrovågsugnen. Tänkte dela med mig av hur man gör, för det var väldigt enkelt! :) hade inte möjlighet att fota steg-för-steg men har bild på hur den blev när den var klar :) 

Ingredienser: 

• 100 g smör
• 2 ägg
• 1 msk vaniljsocker
• 2 dl vetemjöl
• 3 dl socker
• 0,5 dl cacao

1. Smält smöret
2. Blanda alla ingredienser i en plastskål (vänta med smöret)
3. Häll i smöret och blanda ordentligt
4. Häll smeten på en tallrik. OBS: Fyll inte tallriken helt!
5. In i mikron i 5 minuter
6. KLART! :) Låt svalna lite innan servering :)

Jag fyllde tallriken för mycket så kunde inte köra klart den i mikron, men det gick ändå ;) Så här blev resultatet när jag mikrade den i ca 2½ min :) 

Eftersom jag inte ska iväg idag eller göra något speciellt så valde jag en cozy-outfit idag. En grå långärmad tröja från Cubus med texten: "Never Give Up"! Till det har jag ett par lite lätt fodrade mjuka tights som ser ut som jeans. :) 

Perfekt att ha hemma då det är "avslappnande" kläder som är mjuka och sköna att ha på sig. 

Ja, min lillasyster och jag är själva hemma, och hon ville inte vara vaken själv så hon väckte mig. Aja, var ändå en helt okej tid att vakna, även om det hade varit skönt att sova lite längre. 

Min syster har en kompis hemma, så jag placerade mig framför TV:n med datorn. Jag kollar på Scooby-Doo filmer som vi spelat in på tv-boxen. :) Det är väldigt skönt att vi kan spela in tv-program och sen se dem när vi vill och hur många gånger vi vill. :) 

Jag ska göra vaniljbullar i eftermiddag har jag bestämt, haha. Får se hur det går. Ska ju göra vaniljkräm på pulver (ja att göra egen orkar jag inte :P ), så gäller att läsa ordentligt i recepten :) Vaniljbullar är så galet gott men lite pilligt att göra. Men men, jag får ha lite tålamod. :) 

Hoppas ni får en trevlig dag så hörs vi senare under dagen :) 

Imorgon har jag absolut inget planerat att göra. Jag behöver inte ens städa rummet, eller gå igenom kläder. Har inte tänkt rida heller. 

Ska först och främst sova läänge imorgon igen! :) 

Sen ska jag kanske-om jag orkar, baka något, eller fixa naglarna lite :) 

Har nog också tänkt kolla igenom mina spotify-listor, är en del spellistor jag inte lyssnar på. Hehe :) 

Självklart kommer jag blogga lite också imorgon :) 

Ja, det blir alltså ännu en lat-dag! Kan ju hända att jag får för mig att ge mig ut på en joggingtur eller power-walk men tror mina knän och fotleder kommer uppskatta om jag tar det lite lugnt ;) 

Jag får se när jag går och lägger mig, men jag tror det blir vid 1 inatt. ;) 

Men hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll, och en god natt så hörs vi imorgon :) 

Som jag skrev innan var det hoppträning idag!! :D Jag fick Romanoff idag, vilket jag blev jätteglad över!!! Älskar den hästen och han är så rolig att rida! :)

Vi hoppade en bana med olika linjer, och avslutade passet med att hoppa en S-linje. (se bild nedan, det vi hoppade så var hindret på mitten är mer snett vinklat för att göra det enklare, men principen är detsamma). 

Romanoff hoppade jättefint idag, jag kände att jag korrigerade och red honom ordentligt och både han och jag var fokuserade och aktiva! Gick så himla bra idag-är så otroligt nöjd! :D :D 

Känslan efter ett riktigt bra ridpass är helt obeskrivlig!! Man blir så glad att man int evet vart man ska ta vägen med all lycka! Det känns som man kan lysa upp hela världen! :D Det är värt alla timmar man lagt ner på att träna på alla grunder, och verkligen få till det! :D 

Bilden är från förra sommaren, det är jag & Romanoff <3 

(Jag har alltid ridstövlar eller shortchaps men stövlarna hade gått sönder och även shortchapsen) ;)

Idag är en sån dag jag verkligen inte orkar göra något! Jag kollade på youtube till klockan var nästan 2 inatt innan jag bestämde mig för att sova... hehe. 11 kom pappa in och upptäckte förvånadsvärt nog att jag fortfarande sov. Halv tolv orkade jag pallra mig upp ur sängen, men via köket gick jag till TV:n och la i filmen Insurgent! Älskar den! :D 

Har knaprat på nachos och tacochips, är så gott att gå och hämta dem i skafferiet när amn är sugen på något att tugga på. 

Vi ska köra till stallet om typ 1½ timme. Har en känsla av att jag kommer få tillbaka Rovena idag, men jag och hon passar inte riktigt tillsammas, hehe. Hon är en jättefin häst med mycket vilja, men hon har för brottom och haha jag hänger inte riktigt med. Jag känner inte att vi kommer överens och trivs inte så bra ihop upplever jag det som. Det är inte min typ av häst. Menmen. Just nu vill jag helst stanna kvar i mina myskläder och hålla fast vid "relationen" med TV:n, men sen när jag väl kommer till stallet så vill jag inget hellre än vara där ;)

Vi måste iallafall skynda oss hem från träningen idag, då pappas bil fått punktering. Så ska försöka se om någon kan ta hand om min häst efter träningen så vi kan komma hem så pappa kan ta bilen. 

Jag har inga fler planer för dagen, ville egentligen bakat idag, men lata jag orkade inte ;) 
Ska nog fortsätta kolla på youtube eller se en film ikväll. :) Får se om jag orkar blogga ikväll, men annars så hörs vi imorgon :) 

Jo, jag hade ett "break" från bloggandet då jag inte hade energi att blogga. Jag skrev för någon dag sen varför det blev så. Nu tänkte jag berätta vad som händer inuti mig, och hur jag hanterar det. Det är svårt att sätta ord på det så ni får ursäkta att det kanske inte är det tydligaste att förstå. En del kommer bli chockade, medan vissa känner redan till den här vardaglig "kampen".

Varje dag har jag ångest, och händer det något som förstärker det kan det utlösa en panikattack. Det kan vara stress inför ett prov, rädsla om jag ska till t.ex vårdcentralen eller liknande. (För er som inte vet har jag stark rädsla för såna platser). Det kan vara för mycket press och för höga krav, och det kan vara att någon skäller ut mig i onödan. För mig är panikattackerna hemska. De varar allt mellan några minuter upp mot kanske en timme. Det som händer när jag får en panikattack är att först känner jag mig tom på energi. Sen från ingenstans börjar jag andas häftigare och få huvudvärk, det kan även svartna för ögonen. Sen blir jag yr, och kan börja hyperventilera. Tårarna börjar rinna och jag får verkligen panik blandat med stark ångest. Eftersom jag tappar kontrollen vid panikattackerna blir jag ännu mer rädd och stressad vilket leder till att de blir värre. 

Jag har fortfarande inte kommit fram till vad jag ska göra när jag får en attack. Men jag brukar sätta mig någonstans för det känns som jag ska svimma. Jag måste fokusera på att andas och ta det lugnt. 

Jag gillar inte alltid hur jag ser ut. Jag vet att jag inte är tjock, men det känns så ibland. Det kommer oftast i perioder, och då har jag ångest över det. Värst är det särskilt nu på våren och sommaren. 

Jag äter väldigt lite, eller ingenting under kanske en vecka för jag mår så dåligt över det. Men det är inte ovanligt att jag slutar äta för att jag mår så dåligt över annat. 

Jag är rädd att förlora kontrollen över allt. Jag vill ha kontroll över mitt utseende, jag vill känna att jag kan kontrollera mitt psyke, men det är så gott som omöjligt att göra. 

Just nu så är mitt liv väldigt komplicerat och jobbigt. Jag kan knappt få fram ord på vad som händer. Men personer i min omgivning är svårt sjuka och mår inte bra, det är spänt hemma, hästar jag älskat har fått avlivas, och det har blivit så mycket negativt att ta in på en och samma gång, och det har lett till att jag inte alls mår bra. 

Det är få personer som kan se om jag mår dåligt. För jag döljer det oftast. Bara genom att le och se glad ut, sträcka lite på mig och låtsas allt är bra, övertygar jag de flesta om att jag mår bra. Men bakom masken är jag totalt förstörd. Jag har som sagt döljt mina känslor sen 1an i grundskolan, men sen 8an har det blivit svårare för mig då det blivit för mycket jag dolt. Jag har fått ångest och panikattacker, och har påbörjat någon form av ätstörning som brukar komma i perioder. Den finns där hela tiden, men emellanåt kan jag kontrollera den. Men till slut orkar jag inte kämpa emot längre och "faller ner" igen. 

Jag vet att för en person som aldrig känt såhär är det svårt att förstå hur man mår och reagerar som man gör. Alla reagerar olika på sånt. Det här är hur jag reagerar, och agerar. Det kan låta rätt "fånigt", och kanske att det är påhittat-att man inte kan känna såhär för de orsakerna. Men det här är jag-det är så jag känner, och mår. Det är väldigt jobbigt. 

"Conceal, don't feel, don't let them know" ~ Frozen - Let it go

"It feels like I am lost" ~Sebastian Krantz - Be without you

När det blir lite korta uppehåll från bloggandet är det säkert för att jag mår så dåligt, så nu vet ni hur jag mår. Det går sällan en enda dag utan att jag mår det minsta dåligt inombords. Det syns inte alltid på utsidan, hur det känns på insidan. <3