Från förskolan till 6an var varje dag en plåga. Jag och min enda kompis var mobbade av i stort sett hela klassen. Vi blev tvugna att hålla oss i de avlägsna delarna av skolområdet på rasterna för att undvika de andra, eller så höll vi oss i närheten av rastvakterna. I klassrummet var vi de tysta som inte vågade säga ett ord. Sa jag något fel blev jag utskrattad och retad för det retsen av dagen. Gjorde jag något fel blev jag retad för det. Jag blev t.o.m retad för mitt stora intresse för hästar och ridning. 

Så redan från början i skolan har jag varit rädd för att göra fel, rädd för att stå inför hela klassen. Lågstadiet var jag och min kompis lite för unga för att kunna förstå vad det var vi blev utsatta för, men i fjärde klass började det gå upp för mig vad som hände och vad de gjorde mot oss. Jag grät varje kväll för jag ville inte gå till skolan, VILLE INTE. Varje morgon mådde jag dåligt och grät då också. Jag vågade inte längre ha på mig vad som helst, utan ansträngde mig för att ha vårdat hår, något nagellack på naglarna, jeans och snygga tröjor. Men det spelade ingen roll, det blev bara värre med tiden. Så fort mina föräldrar hade försökt prata med skolan, och skolan sen pratat med de som höll på, blev jag mobbad för att jag gick och skvallrade för mina föräldrar. Till slut slutade jag säga till, men jag fortsatte må dåligt över skolan. Varje dag var en kamp om överlevnad. Jag kunde aldrig se något slut. Jag gick hela dagarna med en "mask" som gjorde att det skulle se ut som att jag inte tog åt mig vad mobbarna gjorde, och som inte skulle visa någon hur jag kände. Ett tag funderade jag på att sluta rida, för att minska mobbningen, men insåg att det inte skulle hjälpa. 

Som tur var hade jag min kompis "Jojo", som var i samma situation som jag. (vi gick i samma klass). 

Men efter vad som kändes som en hel livstid var 6an slut, och högstadiet började. Det blev som en nystart, med ny skola, nya lärare och nya klasskompisar. Mobbningen upphörde i klassrummet. Men ute på rasterna fick jag fortfarande se upp. Jag kunde inte gå själv på skolan utan mina vänner ifall jag skulle möta de från min gamla klass.

I 8an slog de två tyska-klasserna ihop till en stor, och där började det igen med att jag inte vågade säga något i klassrummet. Min lärare förstod mig väldigt bra och tvingade mig aldrig till något. Samma var för min kompis, vi höll alltid ihop, stöttade varandra och hjälptes åt med läxorna då vi inte alltid kunde fokusera i klassummet. 

På högstadiet var mobbningen inget stort problem, förutom på tyskalektionerna då. Problemet för mig på högstadiet var att alla känslor jag hade dolt i låg och mellanstadiet "kom ifatt mig". Jag började må dåligt psykiskt, och i 8an blev betygspressen större, och en del tragiska saker hände i både 7an och 8an. Det brast för mig, jag kunde inte dölja något längre. Jag orkade inte kämpa emot. Nu orkade jag inte gå till skolan för jag mådde psykiskt dåligt. Det resulterade i att jag började slarva med maten, hoppade över frukosten, för att kunna sova längre, åt mindre på lunchen för att hinna plugga, och åt lite på kvällen för att kunna lägga mig snabbt. Till slut åt jag nästan ingenting, och var jämt deprimerad och hade ångest och kände mig stressad. Tack vare mina underbara vänner orkade jag kämpa mig igenom varje dag. Sommarlovet mellan 8an och 9an återhämtade jag mig ganska bra, började äta igen och blev "lugn" igen och började få ro psykiskt. Men efter sommarlovet dröjde det inte länge innan jag var tillbaka i den onda cirkeln. Samma sak igen, slarv med maten och jämt kände jag stress och riktig ångest. Hade ofta huvudvärk, och mådde allmänt dåligt. 

Jag lyckades ta mig igenom grundskolan, men allt som har hänt har satt sina spår djupt inom mig. Fortfarande har jag inte återhämtat mig efter allt som hänt. Jag får lätt ångest, får en del panikattacker, just nu i perioder har jag svårt att äta mycket, speciellt perioder med mycket stress. Jag är ofta nedstämd, deppig och vissa dagar känns det som om alla världens färger är borta. 

Jag är väldigt glad att jag höll fast vid ridningen i låg och mellanstadiet trots jag var retad för det. Idag är jag en stolt ryttare och kan gå var som helt ridklädd. 

Ni som orkat läsa igenom hela den här långa texten-tack! Jag är INTE ute efter uppmärksamhet med den här texten, utan jag vill bara att ni ska veta att man ska hålla fast vid sina drömmar och inte bry sig om vad andra tycker! <3

What doesn't kill you makes you stronger!! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hellu bloggisen!    Dagen började med ett besök på vårdcentralen. Min axel har blivit sämre ganska drastiskt, så jag fick ringa dit i morse.  Efter ett kort besök hos läkaren skickade hon en remiss till röntgen.  Jag körde snabbt in om mina f...

Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk på er som tar studenten i år! Det var helt klart en av de bästa dagarna i livet! :D Skulle lätt kunna göra om den dagen om och om igen! Att gå fram och få sina betyg, för att sen springa nerför trapporna oc...

Godmorgon! Igår hade jag tyvärr inte tiden till att blogga, men för att göra en lång dag kort så jobbade jag på godiskristallen ett par timmar, var en sväng på Ikea och fixade en del grejer, och sen det vanliga med handla & laga mat :)  Idag ska ja...

Sådär, då var jag hemma en snabb runda innan jag ska iväg och jobba! Träningen av knät gick rätt bra idag, klarade lite tyngre övningar och klarade av att hålla på längre än förra gången! :)  När det kommer till axeln är det tyvärr sämre. Rörlighet...

Okej, jag fattar att det är många som går upp tidigare än mig - jag klagar inte!  Klockan är alltså 6:45, om drygt en halvtimme ska jag köra till Svalöv. Idag står sjukgymnastik överst på schemat. Jag ska va hos min sjukgymnast redan klockan 8:00. ...