Jag har efter att ha klickat runt på en del bloggar, hur viktigt det är för folk att uttrycka sina åsikter om exakt allt. Speciellt i hästvärlden, det spelar ingen roll vad man gör för det kommer alltid vara någon som måste påpeka om det är rätt eller fel - oftast är det fel. För vi gör ju olika och tänker olika.
Jag har tänkt en del på den punkten, varför måste vi bry oss om den tjejen köper en brun häst istället för en grå, eller varför den killen rider dressyr 6 dagar i veckan varva den sista dagen är en tävlingsdag? Det är klart att det är hemskt om någon bär sig riktigt illa åt mot sin häst. Men, kan det inte vara så att just du tycker det är fel att rida med en martingal? Kanske inte alla tycker precis som du. Det är klart att man får gå in och säga till i extrema fall, om hästen verkligen råkar illa. Men vi måste kanske inte kommentera att den där tjejen kommit så långt bara för att hennes pappa har pengar och att hon inte alls kan rida.
Vi behöver inte ens säga det till en kompis eller någon annan, även om vi tycker det är orättvist och fel. För vi vet inte vad som rör sig i just den tjejens huvud, hennes pappa har kanske jättehöga förväntingar på henne nu när hon har fått en sån fin och duktig häst. Vi vet inte vad hon har varit med om och vad hon har fått lära sig, vi vet endast att hennes pappa har råd att köpa en fin häst till henne. Hon kanske sitter där och vill helst av allt spela ishockey, hon kanske är livrädd för hästar, hon kanske inte ens vill tävla, men hon vill inte göra sin pappa besviken?
Man säger att ord sårar hårdare än slag, och det gör det. För även om man försöker se förbi när man får en elak kommentar, så går det inte, inte helt. Orden sitter och gnager i huvudet, och även om vi för ett tag glömmer dem, så kommer orden alltid att stanna kvar i huvudet på oss. Hur många gånger har man inte valt att inte publicera en bild på en själv och en häst när inte allting ser helt perfekt ut, av rädsla för att få en elak kommentar?
Det är helt sjukt, jag kan räcka upp handen på frågan ovan. Och det svider, det gör det. Men jag blir inte bara ledsen när folk säger så, jag blir arg. Vad ger dem rätten till att säga så? Och hur kan man kommentera något nedvärdernade till någon som fortfarande har så mycket att lära? Har vi inte alla varit nybörjare någon gång? Alla måste börja på någon punkt, och alla har olika förutsättningar, oavsett om det är ett handikapp, en rädsla eller vad som helst.
Med detta ganska långa inlägg så hoppas jag att i alla fall någon har fått en tankeställare. Jag hoppas någon nästa gång de tänker säga något dumt, kommer ihåg detta och struntar i att säga något dumt, och istället säger något trevligt. Och såklart undrar jag vad ni tycker?