Hur många gånger har man inte haft vänner som sagt "du kan alltid prata med mig, jag finns"? Jo, ganska ofta. Men hur många av dem är ens riktiga vänner, och inte bara nyfikna? 

Jag lärde mig snabbt hur falska vissa människor faktiskt är. Man tror de är ens vänner, men när det väl gäller så lämnar de dig. 

Vissa vänner har man känt väldigt länge, ni vet allt om varandra, förstår varann och hjälper alltid varandra och stöttar varann genom allt <3 

Sen en del vänner kommer in i ens liv när man har det svårt, och då märker man att de går att lita på för de vill ens bästa och stöttar en så man orkar kämpa vidare. <3 

Föreställ er det här: Du och en kompis är ute och simmar & leker i havet. Ni har jätteroligt, och märker inte att ni kommer längre och längre från stranden. Plötsligt blir ni överraskade av en storm, vågorna blir högre och högre. Du börjar få kramp när ni försöker ta er tillbaka till stranden. Men din kompis lämnar dig, för hon/han börjar också få ont i musklerna, men vill klara sig till stranden, så han/hon fortsätter utan dig. Du ser hur din kompis kommer närmre och närmre stranden, och du simmar långsammare för varje simtag du gör. Nu börjar du bli kall ända in till benmärgen, och varje ansträngning gör så ont att du vill skrika högt. Nu rör du dig nästan inte framåt, utan kämpar allt du kan för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Dina muskler är så trötta, och du har så ont, och är på väg att ge upp.

Under tiden är det någon som går längs med stranden och ser dig ute på djupt vatten. Ni två har inte känt varann så länge, så ni har inte något starkt vänskapsband mellan er än. Utan att tveka rycker personen tag i närmsta livboj och kastar sig ut i vattnet och simmar bort mot dig. När personen precis kommer fram till dig är det knappt att du får luft för ditt huvud är nästan under vattenytan. Personen tar tag i dig och drar upp dig ovanför vattenytan och hjälper dig få tag i livbojen. Sen tar ni er sakta men säkert in mot stranden igen. Du inser att den här personen du inte känt så länge är en sann vän, som ställer upp i vått och torrt, och ni kommer nu alltid att hålla ihop, oavsett vad som händer. <3 

Det är något att tänka på, ibland händer det att någon kommer in i ditt liv och hjälper dig när du minst anar det <3 Jag kan säga som så att det har hänt mig ett par gånger nu, och de betyder oehört mycket <3 

Jag och min fina och underbara vän Evelina! :D En av mina absolut bästa vänner, som alltid ställer upp i vått och torrt <3

Lika galna båda två :D <3

Ungdomsåren kan kännas sega, men ett tu tre så är de över och man är i vuxenlivet med möten, arbete och kort ledighet. Vad kommer man ångra när man blir äldre och inte har så mycket tid över? Eller sen när man blir pensionär och kanske inte orkar med så mycket som man gjorde förr? Jag har listat på vad jag tror, och vad vuxna och pensionärer ångrar. 

1. Att man brydde sig för mycket om vad människor tyckte och tänkte om en. De flesta äldre ångar att man inte var sig själv tillräckligt mycket under ungdomstiden. Att man gjorde saker & ting för att tillfredsställa andra istället för sig själv. 
    
   
2. Att man inte reste mer när man hade chansen. Vår tid på denna jord är begränsad. Det gäller att passa på att se och uppleva saker och ting innan det är för sent. Ut och se världen! 
    
   
3. Att man inte stannade upp oftare för att njuta av stunden. Det borde vara en självklarhet, men tyvärr är det så att vi stressar upp och oroar oss för framtiden och därmed glömmer bort allt bra som sker i stunden, även om det är bra mycket lättare sagt än gjort. 
    
   
4. Att man inte lyssnade på föräldrarnas råd. De var här före oss, de har gått igenom saker vi inte har en aning om än. Vi måste förstå att våra föräldrar bara vill vårat bästa. Men tyvärr händer det för ofta att vi inte förstår det fören vi har fått egna barn, och då kan det vara svårt att tacka föräldrarna så mycket som de förtjänar. 
    
   
5. Att man ofta följde strömmen och inte vågade gå sin egen väg från början. Sluta följa strömmen. Det är bara du som vet vad som är bäst för just dig, glöm aldrig det! 
    
   
6. Att man inte prioriterade kost och träning. Ju äldre man blir desto mer börjar man förstå hur viktigt det är att ta hand om kroppen och hälsan på bästa sätt. 
    
   
7. Att man inte stod upp mer för sig själv. Bara för att andra säger emot dig behöver det inte betyda att du ska överge dina principer. 
    
   
8. Att man inte slutförde det man började på. Varje dag är en möjlighet man inte borde slösa bort. 
    
   
9. Att man oroade sig för mycket i onödan. Att oroa sig för mycket, speciellt för saker som inte har hänt än är bland det sömsta man kan göra. 
    
   
10. Att man inte visade tacksamhet tidigare. Var tacksam för allt, lär sig uppskatta de små sakerna som ofta tas för givet. 
    
    

Njut av livet, ta vara på stunden, ta ingenting för givet, kämpa för att nå dina drömmar. Låt ingen stå i vägen för din dröm! <3 

Jag behöver få ut det här, det är baserat på hur det känns att gå i skolan idag - hur jag upplever det. 

Hösten 2011 infördes ett nytt betygssystem i skolan. Det skulle ge eleverna mer rättvisa betyg, samtidigt som lärarens bedömning skulle underlättas. Jag är säker på att alla är medvetna om det vid det här laget. Men det jag kommer säga nu tror jag inte alla är medvetna om - det nya betygssystemet har bristningar. 

Det nya betygssystemet är orättvist, omänskligt och bäddar för misslyckande. Det är utformat på ett sätt som gör att det inte finns utrymme för misslyckande hos oss elever. Vi kan inte ha en dålig dag på ett prov, vi måste vara bäst hela tiden. Får jag som elev får A i alla kriterier förutom på ett prov där jag får ett E blir mitt betyg D. Får jag C i alla kriterier förutom ett och får ett E blir mitt betyg också D.

Vad tror ni händer med studiemotivationen när man får det beskedet? Juste, den försvinner, putsväck, hejdå, adjö, ses aldrig mer. Varför ens kämpa för ett A? Varför klämma ur sig de där "nyanserade" och "välutvecklade" meningarna om de ändå inte kommer väga upp någonting? Detta signalerar ingenting annat än att dåliga prestationer väger mer än de bra prestationerna. Jag tycker det är helt orimligt. Ska inte skolan lyfta bra egenskaper och bra prestationer istället för att lyfta de lite sämre förmågorna? Betygen sätts alltså efter elevens sämsta prestation. 

Ingen människa kan vara bäst på allt. Men för att få betyget A i slutbetyg i kursen så måste du vara bäst varje gång och det finns inga utrymmen för misstag. 

Det här betygssystemet är inte utformat för ungdomar, det är gjort för maskiner som är programmerade att göra allt perfekt. Grejen är ju den att jag är inte mer än människa, och det är ingen annnan heller. 

Nu verkar det ju som att skolverket börjat inse det här problemet, och ändrat lite i betygssystemet, så nu ska det inte vara lika strängt. Utan de har gjort plats för några misstag och någon lite sämre prestation, utan att läraren ska behöva sänka elevens slutbetyg. 

Alla är inte några test-elever som presterar på prov. En del kan inte prestera bra på proven, men visar tydligt på lektionerna att de kan kunskapskraven på en ganska hög nivå. 

Många elever lider av stress och prestationsångest, varav jag är en av dem. Jag vill få bra betyg, men jag hoppas att något mer händer så att skolan inte behöver vara ett så ångestfyllt område för oss elever. Vi är elever, ungdomar som har andra intressen än skolan, och vi kan inte sitta och plugga även hemma, utöver skoltiden. Vi behöver släppa skolan några timmar varje dag för att kunna prestera. Vi orkar inte sitta i skolan i 5-7 timmar, för att sen komma hem och ha en massa prov och läxor att plugga till. 

Min skola har förståelse för att vi inte är maskiner som kan jobba dygnet runt, så vi har sällan läxor och prov så vi ska hinna med att göra annat också. Jag har märkt att min prestationsförmåga ökat genom det systemet min skola har, och jag hoppas att fler skolor kommer att ta efter.

Idag är/har det varit rocka-socka vilket är till för att visa att olika är bra, att man ska få bli accepterad som man är. Oavsett om man har en funktionsnedsättning, fysisk eller psykisk sjukdom, är mörk eller ljus så är alla lika mycket värda. 

Dagens samhälle går inte riktigt till så, har man en funktionsnedsättning kan du inte göra allt som andra kan, och man kan få det svårare att få sitt drömjobb. Du blir kategoriserad om du är ljushyad eller mörkhyad, och förutsättningarna blir utefter det för hur du kan få jobb och klara dig. Ja, man blir t.o.m dömd efter sitt utseende, form och klädstil.

Jag undrar vad som har hänt.. VAKNA UPP!! Se verklighen i vitögat, inse hur vi behandlar våra medmänniskor. ALLA är lika mycket värda, oavsett vad. Har man udda kläder-är det bara ccolt. Jag beundrar de människor som vågar stå för sig själv, ha de kläder de vill, och är stolta över sig själv, sitt utseende och ev. sina "svagheter" som de omvandlar till positiv kraft. 

Det är dax att gå vidare, och börja acceptera varandra, acceptera att vi alla är olika och det är inget vi kan påverka. Det blir inte bättre av att vi trakaserar och trycker ner varandras svagheter och olikheter. Våga vara er själva, va stolta över er själva och hur ni är som personer! Låt ingen trycka ner er för vad ni står för och älskar. Våga vara annorlunda, trots det kan vara svårt ibland.  

Innan ni börjar läsa vill jag bara säga att jag INTE är ute efter uppmärksamhet! Jag berättar hur jag haft det, ur mitt perspektiv som blivit utsatt. Det jag säger är min upplevelse, och det är mina åsikter...

Jag har varit mobbad enda sen förskolan. Varje dag blev  jag mobbad för mitt stora intresse för hästar. Det var väl själva huvuddelen av mobbningen. Men även för att jag och min kompis kanske inte var som alla andra "coola" tjejer. Vi brydde oss inte om smink, och var väl inte så insatta i senaste modet. Vi hade på oss kläder efter vad vi trivdes i att ha på oss. 

I 4an slogs min och en annan klass ihop och blev en enda stor klass. Då ökade mobbningen också kraftigt. Jag mådde extremt dåligt i skolan, men det följde med hem. Jag grät varje kväll när jag skulle sova, jag var rädd att gå till skolan för jag visste att det skulle bli som alla andra dagar, full med mobbning. Varje dag hade jag ångest, men i skolan försökte jag dölja det. För jag ville inte visa mig svag. Det minsta jag visade mig svag, desto mer gick de på mig. 

Jag vågade knappt säga något inför hela klassen för sa jag det minsta fel blev jag mobbad för det resten av dagen. Det var riktigt jobbigt och undrade hur jag skulle ta mig igenom det fram till högstadiet.

Men plötsligt stod man där, på skolavslutningen i 6:an. Efter en sista klassresa som man i efterhand märkte att jag och min kompis hade blivit utfrysta från de andra, var det äntligen slut på allt hemskt. Det var dax för högstadiet med en ny klass och nya lärare.

Sjuan gick bra, det var skönt med en ny klass och nya vänner, och trots jag gick på samma skola som de från min förra klass, så upphörde nästan mobbningen helt. Under hela högstadiet vågade jag aldrig gå runt på skolan själv men det var nästan aldrig ett problem. 

Men så kom 8:an. Jag började få prestationsångest och pluggade överdrivet mycket. Jag mådde allt sämre, och vårterminen i 8:an började jag även bli deppig. Jag gjorde allt för att hinna plugga, så jag började plugga sent på kvällarna, vilket gjorde att jag blev tröttare. Så jag gick upp lite senare och började hoppa över frukosten. Sen började jag äta mindre på lunchen för att få tid till att plugga. Plötsligt började jag gå ner i vikt och jag hade utvecklat en form av ätstörning. 

Den sommaren försökte jag komma tillbaka till det normala, och det tog sin tid, men tillslut var jag nästan tillbaka på mina vanliga rutiner. 

Men så kom 9an och direkt började ångesten igen och jag slarvade med att äta och började minska i vikt igen. Jag mådde dåligt över allt som hänt under alla år, jag mådde dåligt över betygen och skolan, sen närmade sig gymnasievalet också vilket ledde till mer ångest. Jag blev mer tillbaka-dragen i skolan och på luncher försökte jag dra mig undan för att slippa äta. 

Mina kompisar började komma på mig sen, och även vissa lärare så jag fick dra ner på pluggandet och våga släppa taget om mina betyg en aning för jag mådde så fruktansvärt dåligt. 

Nu när jag började gymnasiet märkte jag att den hets jag fått under högstadiet gnagt sig fast riktigt hårt, och jag känner att jag när som helst kan tappa taget och falla tillbaka ner igen. Det svåra med allt det här är att många vet inte hur det känns. Många tycker det är fånigt, och vissa vet inte hur de ska hantera att jag inte mår bra. Det är svårt för mig för jag vet inte exakt vad jag ska göra när jag mår dåligt. 

Jag får ofta ångest, har sällan matlust men sötsug, händer att jag får panikattacker och de är riktigt läskiga för jag tappar kontrollen. Jag har kontrollbehov över allt. 

Samhällets skönhetsideal påverkar mig negativt och jag har rädsla att gå upp i vikt. 

Psykisk ohälsa är tyvärr ganska vanligt idag.

Skolan sätter hög press på eleverna, att de ska klara betygs-systemets höga och svåra krav. Man ska alltid prestera på topp. Utöver skolan ska man helst följa modet och skönhetsidealet, ha snygga naglar och fint hår, ha en snygg kroppsform, och vara bra! Man ska ha egen dator och en bra mobil, ha senaste väskan, märkeskläder, snygga outfits och smink varje dag. 

Man ska göra som andra och vara cool. Ha bra betyg i skolan är ett plus. 

Men allt det där är egentligen saker man ska hålla sig utanom. Man mår så mycket bättre om man är sig själv.

Jag tycker det är dax att man respekterar alla för den de är, oavsett vilken bakgrund de har, hur de ser ut och vad de är bra på och mindre bra på! Jag tycker vi ska se varandra som vi är, och sluta hitta saker som är dåliga bara av att gå på utseende. 

Som ni nu vet mår jag ofta dåligt, och jag har inte nämnt alla detaljer då jag inte känner jag vill det. Jag vet också att det finns de som har det värre än vad jag har det. MEN glöm inte bort att det är JAG som mår såhär och det tar hårt på mig. Det är inte hur enkelt som helst för mig att bara rycka upp mig. 

Jag kan se ut som vilken vanlig och glad tjej som helst. Men ta det inte för givet. Bakom masken döljer sig mitt sanna jag. Jag är totalt förstörd härinne. Jag vill inte visa mig svag, men ibland blir det för mycket för mig att dölja och det är då i perioder jag är extra deppig och det är särskilt då som jag knappt äter något.