Godmorgon! För er som är lite snabbtänkta såhär på morgonen så har ni nog listat ut att det här är ett tidsinställt inlägg. Jag är hos Viggo nu, och ska göra honom fin till tävlingen på skolan som börjar 10:00 idag! :) 

Jag är lite nervös, men mest är det roligt och spännande! Jag älskar verkligen att tävla! Alla känslorna och hela stämningen är.. ja hur ska jag beskriva det - nej det går inte att  beskriva men det är en härlig känsla! :) 

Sanna är så snäll och ställer upp & kör mig & Viggo till skolan, och sen kör hon hem med honom när jag tävlat klart! Är så otroligt tacksam att hon är så snäll och ställer upp till 100%! :D

Viggo har vilat lite sen tävlingen i söndags så han kommer antagligen vara väldigt pigg idag! Åhh längtar efter att ta med honom dit, ska bli så himla kul!! :D 

Ja, ni får ha en riktigt bra dag så hör jag av mig när jag kommer hem igen! :) 

En bild från en tävling tidigare i år :) Fina Viggo <3

Som ni nog vet vid det här laget så har jag det rätt tufft just nu. Jag känner mig ofta väldigt ensam med det här som jag kommer berätta nu. Det är mycket jag tänker på, många saker som hänt i grundskolan som gnager i mitt huvud, jag blir ständigt påmind om det, hur mycket jag än förösker glömma det. 

Jag har mycket ångest, ibland vet jag inte varför, ibland kommer jag på mig själv att jag får ångest när jag är någonstans där det serveras mat, eller när det närmar sig matdags, var jag än är. Är välidgt sträng med vad jag ska äta, hur mycket och när. Jag vill ha kontroll, och hatar när sötsuget tar mig. När jag inte är medveten om hur mycket jag äter, och sen när jag kommer på mig själv ha ätit alldeles för mycket, mer än jag ville, så får jag sån ångest för jag inte kunde sluta pga det var så gott... Det kan låta konstigt och knäppt-jag vet. Men det är min verklighet. Jag blir lätt uppslukad av internet och kan sitta flera timmar i sträck och kolla på olika hälsosidor med tips om hur man ska äta, hur man ska lägga upp sin kost, kaloriräknande etc. 

Jag har den här veckan bara känt att jag tappat orken att kämpa emot det där lite för varje dag, det är så krävande att kämpa emot det, och bara känt för att släppa taget om att försöka ta mig ur det, och låta tankarna och ångesten ta mig. Men tack vare underbara människor jag träffar så gott som varje dag, som stöttar mig, och försöker förstå mig, och underbara Viggo så fortsätter jag kämpa. Jag kanske inte kan klara det här själv, men med alla underbara människor omkring mig så tror jag det kommer gå. För jag är riktigt envis när jag väl vill det. Jag vägrar att förlora den här kampen!

De här 3 citaten hjälper mig lite med att hitta lite styrka att kämpa vidare när det känns som mörkast. <3 

~ What doesn´t kill you makes you stronger

~ Being sad with the right people is better than being happy with the wrong ones

~ Ibland behöver vi gråta för att rensa våra ögon så att vi tydligt kan se allt positivt som väntar oss

Från förskolan till 6an var varje dag en plåga. Jag och min enda kompis var mobbade av i stort sett hela klassen. Vi blev tvugna att hålla oss i de avlägsna delarna av skolområdet på rasterna för att undvika de andra, eller så höll vi oss i närheten av rastvakterna. I klassrummet var vi de tysta som inte vågade säga ett ord. Sa jag något fel blev jag utskrattad och retad för det retsen av dagen. Gjorde jag något fel blev jag retad för det. Jag blev t.o.m retad för mitt stora intresse för hästar och ridning. 

Så redan från början i skolan har jag varit rädd för att göra fel, rädd för att stå inför hela klassen. Lågstadiet var jag och min kompis lite för unga för att kunna förstå vad det var vi blev utsatta för, men i fjärde klass började det gå upp för mig vad som hände och vad de gjorde mot oss. Jag grät varje kväll för jag ville inte gå till skolan, VILLE INTE. Varje morgon mådde jag dåligt och grät då också. Jag vågade inte längre ha på mig vad som helst, utan ansträngde mig för att ha vårdat hår, något nagellack på naglarna, jeans och snygga tröjor. Men det spelade ingen roll, det blev bara värre med tiden. Så fort mina föräldrar hade försökt prata med skolan, och skolan sen pratat med de som höll på, blev jag mobbad för att jag gick och skvallrade för mina föräldrar. Till slut slutade jag säga till, men jag fortsatte må dåligt över skolan. Varje dag var en kamp om överlevnad. Jag kunde aldrig se något slut. Jag gick hela dagarna med en "mask" som gjorde att det skulle se ut som att jag inte tog åt mig vad mobbarna gjorde, och som inte skulle visa någon hur jag kände. Ett tag funderade jag på att sluta rida, för att minska mobbningen, men insåg att det inte skulle hjälpa. 

Som tur var hade jag min kompis "Jojo", som var i samma situation som jag. (vi gick i samma klass). 

Men efter vad som kändes som en hel livstid var 6an slut, och högstadiet började. Det blev som en nystart, med ny skola, nya lärare och nya klasskompisar. Mobbningen upphörde i klassrummet. Men ute på rasterna fick jag fortfarande se upp. Jag kunde inte gå själv på skolan utan mina vänner ifall jag skulle möta de från min gamla klass.

I 8an slog de två tyska-klasserna ihop till en stor, och där började det igen med att jag inte vågade säga något i klassrummet. Min lärare förstod mig väldigt bra och tvingade mig aldrig till något. Samma var för min kompis, vi höll alltid ihop, stöttade varandra och hjälptes åt med läxorna då vi inte alltid kunde fokusera i klassummet. 

På högstadiet var mobbningen inget stort problem, förutom på tyskalektionerna då. Problemet för mig på högstadiet var att alla känslor jag hade dolt i låg och mellanstadiet "kom ifatt mig". Jag började må dåligt psykiskt, och i 8an blev betygspressen större, och en del tragiska saker hände i både 7an och 8an. Det brast för mig, jag kunde inte dölja något längre. Jag orkade inte kämpa emot. Nu orkade jag inte gå till skolan för jag mådde psykiskt dåligt. Det resulterade i att jag började slarva med maten, hoppade över frukosten, för att kunna sova längre, åt mindre på lunchen för att hinna plugga, och åt lite på kvällen för att kunna lägga mig snabbt. Till slut åt jag nästan ingenting, och var jämt deprimerad och hade ångest och kände mig stressad. Tack vare mina underbara vänner orkade jag kämpa mig igenom varje dag. Sommarlovet mellan 8an och 9an återhämtade jag mig ganska bra, började äta igen och blev "lugn" igen och började få ro psykiskt. Men efter sommarlovet dröjde det inte länge innan jag var tillbaka i den onda cirkeln. Samma sak igen, slarv med maten och jämt kände jag stress och riktig ångest. Hade ofta huvudvärk, och mådde allmänt dåligt. 

Jag lyckades ta mig igenom grundskolan, men allt som har hänt har satt sina spår djupt inom mig. Fortfarande har jag inte återhämtat mig efter allt som hänt. Jag får lätt ångest, får en del panikattacker, just nu i perioder har jag svårt att äta mycket, speciellt perioder med mycket stress. Jag är ofta nedstämd, deppig och vissa dagar känns det som om alla världens färger är borta. 

Jag är väldigt glad att jag höll fast vid ridningen i låg och mellanstadiet trots jag var retad för det. Idag är jag en stolt ryttare och kan gå var som helt ridklädd. 

Ni som orkat läsa igenom hela den här långa texten-tack! Jag är INTE ute efter uppmärksamhet med den här texten, utan jag vill bara att ni ska veta att man ska hålla fast vid sina drömmar och inte bry sig om vad andra tycker! <3

What doesn't kill you makes you stronger!! 

Jo, jag hade ett "break" från bloggandet då jag inte hade energi att blogga. Jag skrev för någon dag sen varför det blev så. Nu tänkte jag berätta vad som händer inuti mig, och hur jag hanterar det. Det är svårt att sätta ord på det så ni får ursäkta att det kanske inte är det tydligaste att förstå. En del kommer bli chockade, medan vissa känner redan till den här vardaglig "kampen".

Varje dag har jag ångest, och händer det något som förstärker det kan det utlösa en panikattack. Det kan vara stress inför ett prov, rädsla om jag ska till t.ex vårdcentralen eller liknande. (För er som inte vet har jag stark rädsla för såna platser). Det kan vara för mycket press och för höga krav, och det kan vara att någon skäller ut mig i onödan. För mig är panikattackerna hemska. De varar allt mellan några minuter upp mot kanske en timme. Det som händer när jag får en panikattack är att först känner jag mig tom på energi. Sen från ingenstans börjar jag andas häftigare och få huvudvärk, det kan även svartna för ögonen. Sen blir jag yr, och kan börja hyperventilera. Tårarna börjar rinna och jag får verkligen panik blandat med stark ångest. Eftersom jag tappar kontrollen vid panikattackerna blir jag ännu mer rädd och stressad vilket leder till att de blir värre. 

Jag har fortfarande inte kommit fram till vad jag ska göra när jag får en attack. Men jag brukar sätta mig någonstans för det känns som jag ska svimma. Jag måste fokusera på att andas och ta det lugnt. 

Jag gillar inte alltid hur jag ser ut. Jag vet att jag inte är tjock, men det känns så ibland. Det kommer oftast i perioder, och då har jag ångest över det. Värst är det särskilt nu på våren och sommaren. 

Jag äter väldigt lite, eller ingenting under kanske en vecka för jag mår så dåligt över det. Men det är inte ovanligt att jag slutar äta för att jag mår så dåligt över annat. 

Jag är rädd att förlora kontrollen över allt. Jag vill ha kontroll över mitt utseende, jag vill känna att jag kan kontrollera mitt psyke, men det är så gott som omöjligt att göra. 

Just nu så är mitt liv väldigt komplicerat och jobbigt. Jag kan knappt få fram ord på vad som händer. Men personer i min omgivning är svårt sjuka och mår inte bra, det är spänt hemma, hästar jag älskat har fått avlivas, och det har blivit så mycket negativt att ta in på en och samma gång, och det har lett till att jag inte alls mår bra. 

Det är få personer som kan se om jag mår dåligt. För jag döljer det oftast. Bara genom att le och se glad ut, sträcka lite på mig och låtsas allt är bra, övertygar jag de flesta om att jag mår bra. Men bakom masken är jag totalt förstörd. Jag har som sagt döljt mina känslor sen 1an i grundskolan, men sen 8an har det blivit svårare för mig då det blivit för mycket jag dolt. Jag har fått ångest och panikattacker, och har påbörjat någon form av ätstörning som brukar komma i perioder. Den finns där hela tiden, men emellanåt kan jag kontrollera den. Men till slut orkar jag inte kämpa emot längre och "faller ner" igen. 

Jag vet att för en person som aldrig känt såhär är det svårt att förstå hur man mår och reagerar som man gör. Alla reagerar olika på sånt. Det här är hur jag reagerar, och agerar. Det kan låta rätt "fånigt", och kanske att det är påhittat-att man inte kan känna såhär för de orsakerna. Men det här är jag-det är så jag känner, och mår. Det är väldigt jobbigt. 

"Conceal, don't feel, don't let them know" ~ Frozen - Let it go

"It feels like I am lost" ~Sebastian Krantz - Be without you

När det blir lite korta uppehåll från bloggandet är det säkert för att jag mår så dåligt, så nu vet ni hur jag mår. Det går sällan en enda dag utan att jag mår det minsta dåligt inombords. Det syns inte alltid på utsidan, hur det känns på insidan. <3

Hej! Nu är det lov och jag har tänkt försöka få igång bloggen. Jag har haft fullt upp med att tänka på annat, så bloggen har kommit åt sidan och jag har liksom förlorat intresset en tid, men nu vill jag försöka komma igång igen. 

Jag tänkte nu berätta lite vad det är som har orsakat att jag inte bloggat och lite så. 

Jo, min farfar mår inte bra, (vill inte gå in exakt på vad det är), så det har blivit en omställning för mig. Jag är liksom "tom" angående det, jag vet inte hur jag ska reagera eller ta det, men ja det är välidgt jobbigt för mig just nu och jag är nog inte den enda i hans närhet som är "oroliga" just nu.

Sen är det fortfarande spänt hemma, och jobbigt. (Jag vill inte publicera orsakerna-hoppas ni förstår mig), det har varit såhär i snart ett halvår. Det tar mycket av min energi till att hålla "modet uppe". 

Några av mina favorithästar på ridskolan har avlivats på kort tid, och jag "hänger inte med", det går för fort, jag hinner inte smälta det eller acceptera att hästen är borta fören nästa häst har blivit avlivad. Min absoluta favorithäst verkar det som att de kommer avliva, och jag är helt förstörd... 

Sommarlovet är om ca 2 månader och nästan 3 veckor, så jag börjar få betygspress-ångest. På gymnasiet läser man kurser, så när kurserna är slut kan betyget inte ändras, så det är väl det som är lite "läskigt".

Men det är inte enda orsaken till ångest. Jag kan få ångest av minsta lilla känns det som. Jag har ofta ångest och känner mig ofta nerstämd. Vissa har börjat lägga märke till att jag äter mindre än jag brukar. Jag vill äta mer än jag gör (oftast), men det tar lixom stopp. Jag blir mätt fort. 

Ja, allt det tar som sagt väldigt mycket energi av mig, och ovanpå det har jag tidiga morgnar, intensiva och ofta långa dagar. 

Så när det inte blir uppdatering på några dagar är det inte för att jag inte vill-för jag vill blogga. Det är för att jag inte har någon ork kvar, och då har jag ingen motivation eller inspiration till att blogga och skulle jag då blogga blir det inga bra inlägg. 

Så nu vet ni lite hur det ligger till.. :/ <3 Tack för ni tog er tid att läsa det här <3

Bjuder på en bild på mig & Viggo <3

• Jag har ALLTID med en hårborste överallt!! Jag klarar mig inte utan den! ;) 
• Jag har alltid med en liten mini-väska där det ligger läppstift, hårsnoddar, mobilladdaden, handkräm
• Jag lyssnar på väldigt blandad musik!
• Jag gillar inte hårdrock
• Jag klipper mitt hår ungefär 1, max 2 gånger om året, och då är det inte så slitet
• Jag lägger ner mycket tid på att vårda mitt hår
• Jag gillar att måla naglarna
• Jag kollar nästan alltid på youtube efter nya frisyrer
• Jag gillar inte kokt potatis
• Jag gillar inte bacon! (Jag vet om att jag är lite onormal :P )
• Ibland händer det att jag går in på youtube och sen kommer på mig själv att jag lyssnar på introt till "Bumbibjörnarna" och andra program man såg på när man var mindre! Älskar det! Sen får ni tycka vad ni vill :)
• Jag älskar choklad! (men det visste ni säkert redan) 
• Jag har varit utan godis i 51 dagar! (Och då älskar jag egentligen godis men bestämde mig för att sluta)
• Jag älskar att åka på semester med min familj, särskilt sol-och badsemester med lite shopping ;) 
• Jag älskar att träna! Ridning, power-walk och jogging är favoritträning ;) (Går aldrig på gym)
• Ibland är jag galet lat, och ibland är jag så aktiv att det nästan är läskigt :P 

Haha lite random saker om mig som de flesta inte vet ;) Förlåt för att det blev tjatigt med "jag..." heela tiden :P

En bild från förra sommaren! Bilden är tagen i Alperna och ja-det vita i bakgrunden är riktig snö! Vi var högre upp än man kan komma i Sverige! :D

(Var typ runt 20 grader på campingen så hade shorts & linne på mig...

Innan ni börjar läsa vill jag bara säga att jag INTE är ute efter uppmärksamhet! Jag berättar hur jag haft det, ur mitt perspektiv som blivit utsatt. Det jag säger är min upplevelse, och det är mina åsikter...

Jag har varit mobbad enda sen förskolan. Varje dag blev  jag mobbad för mitt stora intresse för hästar. Det var väl själva huvuddelen av mobbningen. Men även för att jag och min kompis kanske inte var som alla andra "coola" tjejer. Vi brydde oss inte om smink, och var väl inte så insatta i senaste modet. Vi hade på oss kläder efter vad vi trivdes i att ha på oss. 

I 4an slogs min och en annan klass ihop och blev en enda stor klass. Då ökade mobbningen också kraftigt. Jag mådde extremt dåligt i skolan, men det följde med hem. Jag grät varje kväll när jag skulle sova, jag var rädd att gå till skolan för jag visste att det skulle bli som alla andra dagar, full med mobbning. Varje dag hade jag ångest, men i skolan försökte jag dölja det. För jag ville inte visa mig svag. Det minsta jag visade mig svag, desto mer gick de på mig. 

Jag vågade knappt säga något inför hela klassen för sa jag det minsta fel blev jag mobbad för det resten av dagen. Det var riktigt jobbigt och undrade hur jag skulle ta mig igenom det fram till högstadiet.

Men plötsligt stod man där, på skolavslutningen i 6:an. Efter en sista klassresa som man i efterhand märkte att jag och min kompis hade blivit utfrysta från de andra, var det äntligen slut på allt hemskt. Det var dax för högstadiet med en ny klass och nya lärare.

Sjuan gick bra, det var skönt med en ny klass och nya vänner, och trots jag gick på samma skola som de från min förra klass, så upphörde nästan mobbningen helt. Under hela högstadiet vågade jag aldrig gå runt på skolan själv men det var nästan aldrig ett problem. 

Men så kom 8:an. Jag började få prestationsångest och pluggade överdrivet mycket. Jag mådde allt sämre, och vårterminen i 8:an började jag även bli deppig. Jag gjorde allt för att hinna plugga, så jag började plugga sent på kvällarna, vilket gjorde att jag blev tröttare. Så jag gick upp lite senare och började hoppa över frukosten. Sen började jag äta mindre på lunchen för att få tid till att plugga. Plötsligt började jag gå ner i vikt och jag hade utvecklat en form av ätstörning. 

Den sommaren försökte jag komma tillbaka till det normala, och det tog sin tid, men tillslut var jag nästan tillbaka på mina vanliga rutiner. 

Men så kom 9an och direkt började ångesten igen och jag slarvade med att äta och började minska i vikt igen. Jag mådde dåligt över allt som hänt under alla år, jag mådde dåligt över betygen och skolan, sen närmade sig gymnasievalet också vilket ledde till mer ångest. Jag blev mer tillbaka-dragen i skolan och på luncher försökte jag dra mig undan för att slippa äta. 

Mina kompisar började komma på mig sen, och även vissa lärare så jag fick dra ner på pluggandet och våga släppa taget om mina betyg en aning för jag mådde så fruktansvärt dåligt. 

Nu när jag började gymnasiet märkte jag att den hets jag fått under högstadiet gnagt sig fast riktigt hårt, och jag känner att jag när som helst kan tappa taget och falla tillbaka ner igen. Det svåra med allt det här är att många vet inte hur det känns. Många tycker det är fånigt, och vissa vet inte hur de ska hantera att jag inte mår bra. Det är svårt för mig för jag vet inte exakt vad jag ska göra när jag mår dåligt. 

Jag får ofta ångest, har sällan matlust men sötsug, händer att jag får panikattacker och de är riktigt läskiga för jag tappar kontrollen. Jag har kontrollbehov över allt. 

Samhällets skönhetsideal påverkar mig negativt och jag har rädsla att gå upp i vikt. 

Psykisk ohälsa är tyvärr ganska vanligt idag.

Skolan sätter hög press på eleverna, att de ska klara betygs-systemets höga och svåra krav. Man ska alltid prestera på topp. Utöver skolan ska man helst följa modet och skönhetsidealet, ha snygga naglar och fint hår, ha en snygg kroppsform, och vara bra! Man ska ha egen dator och en bra mobil, ha senaste väskan, märkeskläder, snygga outfits och smink varje dag. 

Man ska göra som andra och vara cool. Ha bra betyg i skolan är ett plus. 

Men allt det där är egentligen saker man ska hålla sig utanom. Man mår så mycket bättre om man är sig själv.

Jag tycker det är dax att man respekterar alla för den de är, oavsett vilken bakgrund de har, hur de ser ut och vad de är bra på och mindre bra på! Jag tycker vi ska se varandra som vi är, och sluta hitta saker som är dåliga bara av att gå på utseende. 

Som ni nu vet mår jag ofta dåligt, och jag har inte nämnt alla detaljer då jag inte känner jag vill det. Jag vet också att det finns de som har det värre än vad jag har det. MEN glöm inte bort att det är JAG som mår såhär och det tar hårt på mig. Det är inte hur enkelt som helst för mig att bara rycka upp mig. 

Jag kan se ut som vilken vanlig och glad tjej som helst. Men ta det inte för givet. Bakom masken döljer sig mitt sanna jag. Jag är totalt förstörd härinne. Jag vill inte visa mig svag, men ibland blir det för mycket för mig att dölja och det är då i perioder jag är extra deppig och det är särskilt då som jag knappt äter något. 

Ja då jag varit "instängd" som jag själv uttrycker det i mitt hus i flera dagar nu så har jag inte så mycket nytt att komma med. Så tänkte berätta 10 saker ni (kanske) inte visste om mig :) 

1. Jag älskar att vara aktiv, att vara ute och gå, eller rida! Jag är oftast inte den lata typen (bara när det kommer till städning.. hehe) 
2. Jag äter choklad så gott som varje dag! Choklad is the thing! 
3. Jag är allergisk mot myggor (Ska försöka hitta en bild på hur mina myggbett blir) 
4. Jag gick på simskola t.o.m 5e klass, men sen slutade jag för jag ville satsa på ridningen istället. (Kan ju nämna att min tränare tyckte det var synd då han tyckte jag var ganska bra och hade potential)
5. Jag älskar sommaren, men hatar insekter (utom fjärilar) 
6. Jag gillar inte jordnötter, eller att äta bara nötter
7. Jag gillar inte hav/insjöar pga bottnen och djuren som lever där
8. Den enda fisk jag verkligen älskar är lax
9. Jag var mobbad hela grundskolan, och de såren som blivit inom mig kommer aldrig läka
10. Jag ger aldrig upp utan "strid". Jag kämpar för mina drömmar! 

Detta kanske inte var så intressant men det är svårt att komma på saker på beställning! 

Ni får ha en fortsatt trevlig dag/kväll 

Hade!