En del som inte håller på med ridsporten kan säga "ni bara sitter där", "det är lätt - vem som helst kan göra det", "hästar är svaga". 

Men då frågar jag ER - har ni någonsin dansat med något som pratar ett helt annat språk, känt att ni kan dö av ett enda misstag, anförtrott er till något som är 10x er storlek som dessutom har en egen själ och en egen vilja? 

Jag vill dela med mig av den här videon som kan ge er alla en inblick i vad ridsporten faktiskt är för något, vad vi riskerar varje gång, och varför vi gör det. Den är väldigt sevärd, och jag tycker att ALLA ni kan ägna 2 minuter och 25 sekunder av er tid till att se den här videon! :) 

Innan vårterminen slutade på ridskolan red både hoppspecialen och teoriledarna till Ottarp! (Inte samma dag ;) ) 

Hittade bilder från båda ritterna, så här kommer bilder från Ottarp-ridskolehästarnas sommarhage! :D 

Hoppspecialen: Jag rider den bruna stora hästen som heter Rovena, som ni nog känner igen sen tidigare ;) 

Teoriledarna: Jag rider den "gul-bruna" ponnyn Sunny :D 

Här kommer bild-bomb på Viggo, från första gången jag red honom till hur det är nu! :D Kolla in första bilderna och jämför med de sista, herregud, det är svårt att tro att det är samma häst! :D Är så otroligt tacksam att jag fick möjligheten att fortsätta hans utbildning och att vi lyckats ta oss dit vi är idag redan gör mig så glad och stolt! :D Jag är mest glad över att vi lyckats ta oss hit trots att en del inte trodde det för ett år sen! :D Men viktigast av allt - jag har fått bekräftelse att jag ska våga lita på mig själv! :D Jag var säker på att det skulle bli något bra av honom med mycket träning. En del tvivlade på mig och honom, men vi  har visat dem att vi kan :D  

Alla timmar i paddocken jag har suttit och svettats i sadeln och kämpat för att göra rätt och få honom att förstå mig,

alla tårar när det gått dåligt, såren jag fått när jag klantat mig och ramlat av - allt har verkligen varit värt det! :D 

Jag älskar honom så otroligt mycket! <3

Om någon nu undrar så red jag i mina converse för stövlarna gick sönder :P 

Jag bara älskar dressyr! Sitter jag på rätt häst är det så gott som omöjligt att välja mellan hoppning och dressyr! För känslan en häst kan ge sin ryttare när den gör rätt är magisk! Det är så obeskrivligt att uppleva känslan när allt är perfekt, de korta stunder det blir så, då sitsen är bra, ridningen stämmer och hästen är lyhörd och svarar hjälperna perfekt! :D 

I våras på klubbmästerskapet var det en sån dag, jag och ponnyn Morris kom så bra överens inne på banan, allt klickade! :D Jag skojar inte när jag säger att jag höll på att börja gråta när vi avslutat programmet för det kändes så galet bra och jag var så himla nöjd med ridningen och ponnyn under programmet! :D 

Den dagen vann vi klubbmästerskapet lektionsponny dressyr, så jag och Morris är klubbmästare i dressyr på lektionsponny! :D 

Jag tänkte bild-bomba med bilder från klubbmästerskapet en annan dag, men här är två bilder iallafall :) Är rätt säker på att jag skrev ett inlägg om detta precis efter tävlingen som var i Maj :) Men ja en tillbaka-blick är alltid kul! :D 

Efter träningen på Viarp började vi träna inför vår första tävling tillsammans. Det skulle bli på blåbärshoppningen på Viarp, 20 cm (blåbärsklass med lite travbommar, slalom och små hinder på 20 cm), och 40 cm (riktig bana). 20 cm klassen var mest för att jag skulle stämma av att jag kunde svänga, styra och bromsa honom, ja kolla kontrollen på tävlingsbanan. Den fungerade som det skulle och vi fick vår först rosett! :D En lila :) Vi laddade för 40 cm klassen, som gick lite i övertempo, men felfritt även där! :D En blå rosett fick vi då! :D 

När jag hade ridit Viggo i en månad provade vi att lägga upp ett lite större hinder på ca 75-80 cm högt, och det klarade vi utan några problem. Hans hoppteknik hade blivit mycket bättre på bara en månad, och min ridning hade också blivit bättre, för nu kunde vi hålla ett lugnt och samlat tempo mot hindren utan att han sprang iväg från mig :D Vi var äntligen på rätt bana, och satte upp nya mål! :D 

Unghästar hoppar gärna stort ;) 

Ja, jag valde att tro på mig själv, gick min egen väg och se vad bra det blivit! :D De som tvivlade på oss står nu imponerade och stolta! Pappa är väldigt glad och stolt att vi tagit oss så här långt redan, men vi har en låång väg kvar och jag är så taggad på att fortsätta utvecklas med honom, och se hur långt vi kan ta oss! :D 

Här slutar "Nothing is impossible" - delarna, ni har fått en inblick i första månaden med Viggo, nu får ni följa oss från där vi är idag :D 

Så då var allt klart, mina föräldrar betalade för resan med buss och tåg till och från Viggo, och jag hade äntligen en unghäst att utvecklas tillsammans med. :) 

Pappa var ju fortfarande skeptisk till Viggo, han tyckte att jag skulle försöka hitta en läromästare istället. Men jag ville ha en unghäst som jag kunde utbilda och utvecklas tillsammans med. Jag ville ha Viggo! Jag fick ibland höra "det är slöseri med tid", "ska du inte ha en rutinerad häst istället?",  "han kommer inte kunna hoppa de lite högre hindren". Men då sa jag: Hur kan du veta att det är omöjligt om du inte försöker?

Jag visste redan från första gången jag satt på Viggo att det absolut inte skulle bli lätt. Jag var van vid trygga ridskolehästar, det här var en privathäst på 4½ år med mycket power och vilja. 

Den första månaden jobbade vi bara på att jag skulle hitta ridningen på honom, t.ex inte klämma med knäna (gör jag det sticker han-han är extremt känslig), hitta hans sätt att röra sig, hur mycket jag kunde ta i honom... ja hela den biten på att bara rida in sig på en ny häst är svårt och tar tid. Vi lät det ta sin tid, och tog allt i min och Viggos takt. Vi hade en hjälptygel som kallas graman* på honom den första tiden för jag skulle ha en nödbroms, så vi hade inte gramanen så mycket till att han skulle hitta formen. ;) Vi longerade honom också innan jag satt upp och red för att han skulle få göra av med lite energi ;)

När jag sen kände att det började gå bra med ridningen bestämde vi oss för att ta med honom till Viarp på en ridlektion för Lotta för att få lite hjälp med dressyren. Då slutade vi med longering innan ridningen och vi plockade bort gramanen för att jag skulle kunna rida utan den. Det gick rätt bra utan det, han hade börjat lära känna mig, och jag började hitta honom. Lektionen på Viarp gick bra, han var ju pigg och spänd men skötte sig bra. Så första lektionen för utbildad instruktör gick helt okej :) 

*Graman är en hjälptygen som går från ryttarens hand till hästens bett (som den har i munnen), och som man fäster i sadelgjorden vid magen. Den är till för att hjälpa hästen komma i en bra form. :) 

Jag tänker nu berätta om första tiden med Viggo, men det blir alldeles för långt för att göra i ett inlägg, så jag kommer dela upp det i 3 olika delar. Så här kommer första delen :) 

Jag tänker tillbaka till för snart 1½ år sedan, när Sanna frågade mig om jag ville börja rida hennes unghäst Viggo. Direkt sa jag ja, för jag har länge velat ha en privathäst att träna med och utvecklas med. Jag pratade med pappa, och han var lite skeptisk till Viggo, för han var då 4½ år gammal, orutinerad och hade inte så bra hoppteknik just då. 

Men vi gav det en chans, pappa körde mig dit 2 gånger. Vi hittade inte varandra direkt då Viggo var en helt annan häst än vad jag var van vid. Han var väldigt pigg och jag hade svårt att kontrollera honom. Andra gången jag red honom gick det lite bättre, jag kunde hålla ett lugnare tempo och provade att hoppa några små skutt. Efter andra gången när vi kom hem igen sa pappa att det aldrig kommer fungera med att jag skulle rida Viggo för det var för stort avstånd och det tog för lång tid med körning osv. Det skulle möjligtvis fungera med max en gång i veckan på helgen, men det skulle heller aldrig hålla.Jag låste in mig på badrummet för att vara ensam, för jag blev så ledsen. Jag berättade det för Sanna via sms, och det var då vi kom på att jag kan pendla dit ganska smidigt och lätt. Så vi gav pendlingen en chans, och vi märkte att det var väldigt smidigt för mig att använda kollektivtrafiken för att ta mig dit. Det skulle ta 1 timme och 50 minuter varje gång dit och tillbaka, men det hade jag ingenting emot. 

4 bilder från de 2 första gångerna :) <3

Idag gjorde vi debut på lokal tävling. Varken jag eller Viggo hade tidigare startat på en lokal tävling så det var spännande att komma fram till tävlingsplatsen idag! Jag och pappa gick och visade passet i sekretariatet, och efter det gick vi banan tillsammans. Den var jättefin, och de var riktigt fina hinder! Men de var ju rätt tittiga för en unghäst som inte är van vid så färgstarka hinder. Eftersom 80 cm var första klassen så låg hindren redan på vår tävlingshöjd och det var ganska skönt att gå banan på den höjden :) 

Anläggningen var verkligen superfin, och systemet med hur man tog sig från framridningen, till framhoppningen, till gräsbanan var verkligen supersmidigt. De låg precis bredvid varandra. :) 

Viggo stannade på hinder nummer 1 en gång, som var svart och silvrigt. Sen vägrade han även på hinder nummer 4 som var blå-vitt med något tittigt under en gång innan han hoppade stillastående över! :) Så vi fick två vägringar, och vi fick även X antal tidsfel, men det bryr jag mig inte så mycket om, för han bjuder på en så fantastisk känsla på tävlingsbanan! :D

Nu ska han få det lite lugnt med ridningen i ca 3 veckor för jag inte kommer vara hemma, men han kommer hållas igång med longering så han kan tävlas när jag kommer hem igen :) 

Bilderna är från hinder nummer 1 på tävlingsbanan, de är tagna från filmen ;) Det blev inte fler bra bilder eftersom det var en så stor bana, men de här två är väldigt fina ändå :D Fina Viggo