En del som inte håller på med ridsporten kan säga "ni bara sitter där", "det är lätt - vem som helst kan göra det", "hästar är svaga". 

Men då frågar jag ER - har ni någonsin dansat med något som pratar ett helt annat språk, känt att ni kan dö av ett enda misstag, anförtrott er till något som är 10x er storlek som dessutom har en egen själ och en egen vilja? 

Jag vill dela med mig av den här videon som kan ge er alla en inblick i vad ridsporten faktiskt är för något, vad vi riskerar varje gång, och varför vi gör det. Den är väldigt sevärd, och jag tycker att ALLA ni kan ägna 2 minuter och 25 sekunder av er tid till att se den här videon! :) 

Ibland ställs man inför svåra val och beslut. Ibland väljer vi rätt, ibland väljer vi vad som känns rätt för tillfället, men som vi senare inser var fel väg att vandra. Då får man göra vad man kan för att förändra det. 

Det låter rätt enkelt, gör vad du kan för att göra morgondagen till en bättre dag än idag. Men för en person som har ångest och depression så är det ofta väldigt svårt. Man är så trött och utmattad av alla tankar. Det är då det gäller att finna styrka på något sätt och sen försöka ta sig förbi det som är svårt.

Att gå och dölja det kan kännas som en möjlig utväg ibland, för det känns lättare att fejka ett leende än att berätta varför man mår dåligt, speciellt då man inte själv vet varför man mår dåligt. Men att fejka ett leende tar mycket energi ifrån en. Det är ingenting som kommer hålla i längden. Det kan gå så långt så det blir en vana att dölja det, så man tänker inte på att man döljer det, utan det sker per automatik. Så har det blivit för mig, ibland vet jag inte om leendet är äkta eller fejk.

Något som hjälper mig är musik och promenader eller joggingturer/powerwalk. Bara springa tills man inte orkar mer. Det är jobbigt mot slutet av turen, men när man är klar och har sänkt pulsen igen, stretchat och tagit en ljuvlig dusch känns det lite bättre, åtminstone för mig <3